Norge: Presskonferens om medlemsregistrering i Oslo stift

Måndagen den 16:e mars höll det katolska stiftet i Norge en presskonferens angående fallet om medlemsregistrering i Oslo stift. Stiftets administrativa chef Lisa Wade, var delegerad av biskop Berndt Eidsvig, och hon inledde med att beskriva andledningen till presskonferensen: ”att presentera en uppdaterad lista över medlemmarna, och diskutera de olika tillämpningarna av lagen”. 

Bara i församlingshemmet där mötet ägde rum deltar 3000 personer från 140 olika länder i mässan varje söndag. Den katolska kyrkan upplever en enorm tillströmning av människor från många länder. Kyrkan är en referenspunkt för dem, inte bara för att gå i mässan utan även en plats att möta andra på, söka hjälp, få språkundervisning, kaffe och själavård. 

Stiftets administrativa chef Lisa Wade:

”Fallet handlar om att man har använt en otillfredsställande metod för att registrera antalet katoliker i Norge och därmed säkerställa regeringsstöd för att kunna förse de troende med en god pastoralvård. Avsikten bakom lagen är att ge religiösa samfund bidrag så att de kan erbjuda tillfredsställande tjänster till de trossamfund som de tjänar. 

Vissa kyrkosamfund fick stöd utifrån listor över invandrade medborgare. Man bad också om listor över migranter från typiska katolska länder, men myndigheterna kunde inte hjälpa till med detta.
 
Några anställda valde en otillfredsställande metod för att kartlägga dessa människor. Det var aldrig stiftets avsikt att göra något annat än att identifiera de katoliker som faktiskt finns i landet. Tyvärr ledde metoden till att vissa människor registrerades felaktigt. Några av dessa är katoliker som av olika skäl inte vill stå i registret, andra är icke-katoliker. Det handlar om omkring 7.000 personer. Till dessa människor vill jag å Oslo katolska stifts vägnar upprepa vad Biskop Eidsvig har sagt vid flera tillfällen: ursäkt!

Hur kunde detta hända?
 
För att förstå det måste jag ge er lite bakgrund för att förklara lagens avsikt; ekonomisk jämlikhet bland religiösa samfund, återspeglas inte i myndigheternas praxis. Vi finner att trossamfund med många invandrare blir lidande.
 
År 2005-2006 började invandringen, i synnerhet från Polen, att stiga i Norge. Vi märkte det genom att våra kyrkor blev fullare. Vi var tvungna att ständigt erbjuda fler mässor för att ha plats till alla. Kyrkobesök ökade med 70 procent under 10 år.
 
Men de flesta av dessa människor registrerade sig aldrig.

Det finns flera anledningar till detta. Det viktigaste är nog att katoliker inte tänker på sig själva som medlemmar av ett lokalt stift, men som troende för vilka det är en självklarhet att gå i mässan och delta i den lokala kyrkans verksamhet - var de än befinner sig i världen. Det är alltså en väsentlig skillnad från att vara medlem av någon organisation och att vara katolik. Det katolska är en del av vår identitet, det är något man är från födseln till graven - och få inser meningen med att registrera sig igen när de flyttar till Norge.
 
Dessutom är vissa invandrare motvilliga att stå i offentliga register, och är försiktiga med att registrera dig.
 
Summan av detta är att det är en utmanande pedagogisk uppgift att registrera invandrade medlemmar - en uppgift som måste utföras på polska, litauiska, kroatiska, ukrainska, spanska, vietnamesiska och tamilska.
 
Med andra ord - vi såg en enorm ökning av antalet katoliker, men som inte är medlemmar.

Stiftet kämpar med att förse alla dessa människor med tillfredsställande tjänster. Löner för 31 nya präster och nya och utökade kyrkobyggnader kostar pengar- och bidrag från staten baseras på registrerade medlemmar.
 
Vissa medarbetare har börjat kartlägga katoliker genom nationalitet. De visste till exempel att 90 procent av polackerna är romerska katoliker och nästan 80 procent av litauerna.
 
Så började den otillfredsställande regisreringsmetoden. Hellre än att skicka ut ett brev och begära förnekande eller bekräftelse, hoppade de över denna viktiga punkt och skickade istället ut medlemstidningen, stiftmagasinet och annan information. Om de inte hörde något negativt, ansågs det vara bevis på samtycke.
 
Så småningom kom oron från olika delar av organisationen. Metoden diskuterades vid ett biskopsrådssammanträde i februari 2013 och det beslutades att ett brev om samtycke skulle skickas ut. Men tyvärr tog ingen rätt tag i detta.
 
I november 2014 blev vi ombedda av länet att rensa upp i medlemsregistret. Stiftet var i full gång med detta och hade en bra dialog med länet när polisanmälningen och åtalet kom som en överraskning för två veckor sedan.
 
Vi har nu gått igenom vår medlemslista och överlämnat ett korrigerat register till länet. Utifrån vad jag har förklarat och vad vi vet om antalet katoliker bland invandrare, har vi anledning att tro att antalet katoliker i Norge är långt fler än vad vi har nedskrivit i våra register. Stiftets slutsats är att vi inte har gjort något olagligt. Nu är det upp till länet att komma tillbaka med sina frågor och bedömningar.
 
Generellt tror vi att med så många människor som är nya i landet, och ständigt i rörelse, att felaktig registrering tyvärr är nästan omöjligt att undvika. För att ge lite perspektiv: även andra kyrkosamfund kämpar med felregistreringar. Som en kuriositet kan jag meddela att vår egen biskop Bernt Eidsvig var en av de människor som stod som felregistrerad medlem av den Norska kyrkan. Och han ansökte om utträde ur Norska kyrkan 1977.
 
Björn Øiulfstad återkommer med talen efter advokat Kjell Clement Ludvigsen har förklarat de rättsliga aspekterna av ärendet.
 
För oss är rättsreglerna i detta mycket förvirrande! Vi finner att de som ska administrera lagen, utövar det annorlunda och uttrycker osäkerhet om hur lagen ska tolkas. Då är det inte lätt för dem som ska att leva med detta.