sociala nätverk:

RSS:

App:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Fokus \ Helgon

Skillnaden mellan salig och helig

De heligas samfund

17/03/2015 09:46

I vår apostoliska trosbekännelse läser vi ”de heligas samfund”. Ett begrepp som tar oss bortom tiden, bortom rummet, även bortom döden. Vi som lever i tiden kan ta del av en gemenskap som lever i evigheten. Vi som ännu är på väg gläder oss med dem som har kommit hem, och vi blir styrkta och inspirerade av deras liv.

Det är lätt att tänka på helgonen som om de vore av ett annat slag. Men de som vi var prövade, mötte svårigheter och föll. De som vi hade samme barmhärtige Frälsare, vars uppståndelse är en seger för oss alla, om vi väljer att följa honom. ”Ett helgon är inte han som aldrig syndar”, skriver den Heliga Teresa av Avila. ”Ett helgon är den som när han faller alltid reser sig igen”.

Men nu ska vi titta närmare på hur det kommer sig att vissa helgon blir förklarade helgon av kyrkan. Det första steget mot en helgonförklaring är, förutom att personen ifråga har avlidit, att det börjar gå rykten om personens helighet. Det är alltså folkets röst, ”vox populi” som påbörjar processen. Runt den helige personens grav uppstår en kult. Efter att det börjar ryktas att en person är helig, startar kyrkans stift på lokal nivå att samla ihop dokument och vittnesbörd, som sedan presenteras för den Heliga Stolens Helgonkongregation.

De som väntar på att bli saligförklarade får av påven bära titeln venerabilis, vördnadvärd, vilket innebär att personen är värd att beundras och efterliknas, eftersom deras liv vittnar om en autentisk Kristi efterföljelse; att de har levt enligt evangeliet och de kristna dygderna. För en saligförklaring krävs ett mirakel, som man kan relatera till den avlidne personens förbön. Det handlar ofta om ett mirakulöst tillfrisknande, ett medicinskt oförklarligt tillfrisknande. Här är det viktigt att understryka att det är Gud som helar, helgonet medlar.

Saligförklaringen är det första steget i en helgonförklaring, och innebär att en avliden människa kan vördas som helgon lokalt, eller av en religiös orden. Kanoniseringen innebär att vördnaden utsträcks universellt till hela den katolska kyrkan. Kanoniseringen är det sista steget i en helgonförklaringen och för den krävs ytterligare ett mirakel. Johannes Paulus II förenklade 1984 helgonförklaringsprocesserna och minskade antalet mirakel för en helgonförklaring. Det gör att processerna nu går fortare.

Kyrkans lista över heliga personer är alltså ett resultat av den folkliga kult som finns runt den heliga personen, och de mirakel som sker knutna till helgonets förbön. Kyrkan skapar inte helgon, den förklarar personer heliga. Kanoniseringen är ett igenkännande. Men hur många är då de helgonförklarade?

Under kyrkans första tusen år var det de lokala kyrkorna som beslutade vilka som skulle förklaras heliga. Det var de enskilda biskoparna, eller beslut i samband med synoder, som tillät nya helgonkulter. Tillåtelserna kallades ”elevatio” eller ”translatio corporis”.

På 1000-talet beslutade man att det skulle vara påven i Rom, som i sin roll som världskyrkans herde, skulle ge de olika helgonkulterna dess slutgiltiga tillstånd. Med ett brev till kungen och de svenska biskoparna, tog påven Alexander III, år 1181, tillbaka rätten till påven, att helgonförklara. Denna norm blev lag under Gregorius IX pontifikat år 1234.

Saliga skiljde sig från heliga först under påven Sisto IV, år 1483. Han uträttade alltså den juridiska skillnaden mellan salig och helig. Under medeltiden hade dessa två ord använts utan att man skiljde på betydelsen.

De två stora samlingsverken över de heliga, de saliga och deras liv är Acta Sanctorum och Bibliotheca Sanctorum. Acta Sanctorums 68 volymer samlar dokument från de heligas liv. Denna samling påbörjades i mitten av 1600-talet. I Bibliotheca Sanctorums 17 volymer, finns mer än 20000 helgon . Kyrkans officiella bok över helgonen är dock Martyrologium Romanum där nästa 9900 helgon nämns. Det är mer än en bok, eftersom den används för att liturgiskt fira de nämnda helgonen. Kyrkan har alltid valt att sjunga helgonens lov, och inte bara läsa upp deras namn, för att visa på deras närvaro i kyrkan. Det var så den monastiska traditionen att sjunga Martirilogium’et startade.

I väntan på att möta våra heliga vänner i himlen, söker vi deras vänskap under vårt jordeliv. Deras exempel ger oss styrka och hopp. De har fullbordat loppet som vi fortfarande befinner oss i, och de lär oss att den enda vägen i mål är att lämna plats till den Helige, Kristus, vars segerkrona var en törnekrona. 

17/03/2015 09:46