2015-03-09 14:13:00

Familjen – Far- och morföräldrar (I)


"Denna och nästa katekes handlar om de gamla, som i familjen är far- och morföräldrar och morbröder och farbröder. Idag skall vi reflektera över de gamlas svåra situation idag. Nästa gång skall vi se på den positiva sidan, på den kallelse som ryms i ålderdomen." Det sa påven under onsdagsaudiensen den 04.03.2015.

Tack vare medicinens framsteg har livet blivit längre. Men samhället har inte blivit bredare. De äldre har blivit allt fler, men våra samhällen har inte gjort tillräckligt för att skapa plats för dem, med vederbörlig respekt och konkret hänsyn för deras bräcklighet och värdighet. Så länge vi är unga bryr vi oss inte om ålderdomen, som om det var en sjukdom som man skall hålla på avstånd. När vi själva sedan blir gamla, särskilt om vi är fattiga, sjuka eller ensamma, får vi erfara luckorna i ett samhälle som bara tänker på effektivitet och som därför struntar i de gamla. Och de gamla är en rikedom, som man inte får ignorera.

En gång besökte Benedictus XVI ett hem för äldre och uttalade några klara och profetiska ord: “Kvalitén på ett samhälle, på en civilisation, beror också på hur de äldre behandlas och den plats de får i gemenskapens liv” (12 november 2012). Det är sant, omsorgen om äldre visar hur ett samhälle är. Vår civilisation har en framtid om den förmår respektera de äldres vishet. I ett samhälle där det inte finns plats fär de äldre, eller där man vill göra sig av med dem för att de ställer till med problem, det samhället bär på dödens virus i sitt hjärta.

I västerlandet säger forskarna att detta århundrade är åldrandets århundrade. Det blir allt färre barn och allt fler gamla. Denna obalans är en stor utmaning för dagens samhälle. Ändå försöker de som bara tänker på att tjäna pengar hävda att de gamla är en börda. De producerar inte utan är bara en börda. Vad blir resultatet när man tänker på det sättet? Att man vill göra sig av med dem. Det är något fegt i att vänja sig vid denna slit- och slängkultur. Men vi har vant oss vid att slänga bort människor. Vi vill göra oss av med vår växande rädsla för svaghet och sårbarhet. Men när vi gör det, växer de äldres ångset över att vara en börda och rädslan för att bli övergivna.

Redan under min tjänst i Buenos Aires kom jag i kontakt med dessa problem. ”De äldre överges, och inte bara materiellt. De överges i den egoistiska oförmågan att acceptera deras begränsningar som speglar våra begränsningar. De överges i de många svårigheter som de måste övervinna för att överleva i en civilisation som inte låter dem vara delaktiga, säga sin mening, eller vara förebilder när man lever enligt en konsumism som går ut på att bara unga kan vara nyttiga och njuta. Dessa äldre borde istället vara för hela samhället en reservoar av vishet för vårt folk. Hur lätt är det inte att söva samvetet när det inte finns kärlek!” (Solo l’amore ci può salvare, Città del Vaticano 2013, 83). Jag minns att när jag besökte äldreboenden talade jag med var och en, och ofta fick jag höra följande. ”Hur mår du? Hur mår dina barn?” – Bra, tack. – Hur många barn har du? – Många. – Kommer de och hälsar på? – Ja visst, de kommer alltid. – När kom de sist? – I julas.” Det var augusti! Åtta månader utan besök av sina barn, övergiven i åtta månader! Detta är dödssynd! När jag var barn berättade min mormor om en gammal farfar som spillde när han åt för han kunde inte föra skeden med soppan till munnen på rätt sätt. Hans son, som var pappan i familjen, beslöt att flytta honom från det gemensamma matbordet och ställde upp ett litet bord i köket, där man inte kunde se honom, och där han fick äta ensam. Och så skulle han inte behöva skämmas när goda vänner kom på lunch eller middag. Några dagar senare kom han hem och fann sin minste pojke som lekte med träbitar och med hammare och spik. Han höll på att bygga något. Pappan frågade: ”Vad gör du? – Jag gör ett bord, pappa. – Ett bord, varför det? – För att ha det när du blir gammal, så kan du äta där.” Barnen har mer samvete än vi!

I kyrkans tradition finns det ett bagage av vishet som alltid har verkat för man skall vara nära de äldre och följa dem med kärlek och solidaritet under livets sista tid. Denna tradition har sina rötter i den Heliga Skrift, som i Jesu Syraks vishet: “Underlåt inte att lyssna på de gamla; de har ju själva lärt av sina fäder. Genom dem kan du få insikt och lära dig att ge svar när det behövs” (Syr 8:9).

Kyrkan kan och vill inte anpassa sig till en mentalitet som blir irriterad av ålderdomen eller rentav är likgiltig eller full av förakt. Vi måste väcka en kollektiv känsla av tacksamhet, av uppskattning, av gästfrihet, som låter de äldre känna sig som en levande del av gemenskapen.

De äldre är män och kvinnor, fäder och mödrar, som har gått vår väg före oss, i vårt hem, i vår vardagliga kamp för ett värdigt liv. De är män och kvinnor som har gett oss mycket. En äldre är ingen främling. Den äldre är vi: förr eller senare, men det är oundvikligt, även om vi inte tänker på det. Och om vi inte lär oss att behandla de äldre väl, skall vi behandlas på samma sätt.

Alla vi gamla är litet bräckliga. Men somliga är särskilt svaga, många är ensamma och präglade av sjukdom. Somliga är beroende av vård och andras omsorg. Skall vi dra oss tillbaka? Skall vi överge dem åt deras öde? Ett samhälle där man inte är nära andra, där man inte ger kärlek och omsorg utan beräkning, också till främmande, blir ett perverst samhälle. Kyrkan är trogen Guds ord och kan inte tolerera en sådan utveckling. En kristen gemenskap där omsorg utan beräkning inte längre anses nödvändig, skulle förlora sin själ. Där man inte ärar de gamla, där finns det ingen framtid för de unga.








All the contents on this site are copyrighted ©.